11:59:00
Ledsen, besviken och arg
Ja, det är nog de rätta orden för att beskriva känslan efter dagens pass och tyvärr blir det med lite den känslan jag avslutar ännu en cykelvecka. Vad är det med dagens samhälle som gör att folk är så stressade att de inte kan visa sina medmänniskor(medtrafikanter) lite RESPEKT?! Det är pinsamt! Igår och idag har jag nog varit med om det mesta tror jag. BIlister som smeker sidan på en när de tvingar sig förbi trots mötande trafik, bilister som bara kör rakt ut framför en vid utfart trots att jag kommer i hög fart och sist - men ta mig tusan de mest respektlösa av de alla - bilister i mötande trafik som genomför omkörning av en traktor med halmskörd trots att jag kommer från andra hållet. Hade jag vinglat till lite hade jag garanterat frontalkrockat med den där j-a i-d-i-o-t-e-n i en grå Volvo på Dalarövägen. Vad är det med dagens samhälle som gör dem så stressade att de inte har utrymme för att vänta några sekunder till innan de påbörjar sin omkörning?
Nog om det, den här veckan har inte riktigt varit lika intensiv som förra veckan cykelmässigt på grund av diverse jobbrelaterade aktiviteter. Det blev till slut i alla fall fyra pass på nästan 36 mil. Jag höll på att tangera mitt rekord på min 46 kilometer långa temposträcka i måndags. Skilde bara sekunder från förra gången jag körde samma sträcka, kändes dock bra så förmodligen var det vid ett bygge bara några kilometer hemifrån som jag tappade de där sekunderna. I onsdags blev det ett himla konstigt pass. Tanken var att jag och Linda skulle köra en sjumilasväng tillsammans. Jag hade dock med mig telefonen på grund av en jobbrelaterad grej som var tvungen att lösas under kvällen. När vi kört bara nån kilometer så plingade det så klart till i den. Jag sa åt Linda att köra vidare och att jag skulle köra ikapp henne, ringde de samtal jag behövde innan jag satte av i full fart efter Linda. Körde tre kilometer, körde fem kilometer, körde milen - inte ett spår av Linda nånstans. Konstigt tänkte jag, är hon i så bra form? Hittar hon så rätt trots allt? Ringde, skrev sms och Facebookade henne utan svar. Insåg efter ett tag att hon måste ha lämnat telefonen hemma så jag tänkte att då kör jag på järnet den sju mil långa sväng vi hade planerat att köra. Blev en riktigt fin sväng med flera pers, till exempel i Pålamalmsstigningen som är en sån där riktigt lång och seg stigning i Stockholsmått mätt. Körde på järnet ner till Tungelsta men lyckades inte riktigt slå min tidigare bästa tid där. Inte heller i någon av de avslutande utförskörningarna vid Länna respektive Trångsund. Vad hade hänt med Linda då? Döm om min förvåning, men samtidigt lättnad, när hon satt utanför dörren hemma när jag klev ur hissen hemma. Hon hade inte haft med sig några nycklar heller. Nåja, så kan det gå ibland, lesson learned är nog helt klart att nycklar och mobil ALLTID åker med framöver.
Avslutar med ett tips till alla stressade och respektlösa bilister. Om ni ser den här skylten på de sträckor ni brukar köra med era bilar och planerar att köra dessa sträckor på söndag om två veckor, låt bli det! Ni kommer bara bli ännu mera stressade och ännu mera respektlösa, för då är det äntligen dags för Velothon Stockholm! 15,5 mil från Rålambshovsparken ner till Nynäshamn och tillbaka på BILFRIA vägar! Tack Fredrik Kessiakoff med team för att ni gör det möjligt! Awesome! Ser verkligen fram emot det!
