21:49:00
Dag 6-7: Col de la Bonette, Col Saint Martin & Col de Turini
Det har gått en dryg vecka sen vi kom hem från Alperna och jag börjar få lite distans till den fantastiska upplevelse det var att köra tvärs igenom Alperna på cykel. Dag 6 började med klättringen upp till veckans högsta punkt - Col de la Bonette på 2 802 meters höjd. Prognoserna var lite blandade så vind- och regnjackan åkte med i cykeltröjan.
Jag hittade snabbt en fin rytm, precis som jag gjort uppför såväl Col du Galibier, Col d'Izoard och Col de Vars. Otroligt härlig känsla att bara kunna ligga och pumpa kilometer för kilometer. Klättringen upp till Col de la Bonette är nästan 2,5 mil och brantast är sista kilometern upp till toppen där fransmännen byggt en extra väg som precis klättrar upp över 2 800 meter. Första 20 kilometrarna var förutsättningarna helt perfekta. Lagom varmt och lagom svaga vindar. De sista fem kilometrarna kände jag att det började bli lite kyligt och vindarna börjar bli lite kallare men det är ju inte så konstigt när man kommer upp över 2 500 meters höjd. När det var knappt 3 kilometer kvar till toppen planade vägen ut lite så där passade jag på att dra på mig vind- och regnjackan för att se till att behålla värmen väl uppe på toppen. Erfarenheterna från Teide i vintras och Col du Galibier tidigare i veckan sade mig att det skulle vara ett bra drag för att inte bli kall när jag var där uppe och njöt av utsikten. Utsikten där uppifrån är verkligen helt fantastisk! Det känns som man kan se hela alperna där uppe. Galet fina vyer! Bilderna nedan visar några smakprov.
Efter att ha tagit lite bilder så var det dags att ta sig an den sex mil långa utförskörningen - och vilken utförskörning det var. Svepande fina vägar som gjorde att man kunde få upp härliga hastigheter, vackra vyer så långt ögat kunde nå. Det var så jag var tvungen att stanna flera gånger och ta ytterligare lite bilder. Efter ungefär 2,5 mil var det dags för stopp för att käka lunch. När vi satt där på restaurangen så kom veckans enda riktiga alpregnväder. Det var ett riktigt tropiskt regnväder som varade i ungefär 20 minuter. Sen kom solen fram igen och började torka upp gatorna. Innan det var dags att dra vidare fångade vi upp de som fortfarande var kvar uppe på Col de la Bonette. När alla väl var framme fick vi höra att det varit en riktigt extrem hagelskur och åska längre upp i utförskörningen. Tack och lov att det inte kom tidigare under dagen!
Jag fick sällskap av tre andra killar i gänget och vi satte av utför på inledningsvis lite fuktiga vägar. Snabbt torkade det dock upp och vi kunde börja trycka på. Det var fantastiskt kul, men samtidigt lite skrämmande. Bitvis låg vi och pumpade i 50-60 kilometer i timmen, bitvis ännu fortare. Man fick en liten känsla av hur det måste vara för proffsen när de pumpar på utför.
Med dryga milen kvar var det dags för dagens sista klättring upp till Valdeblore - vårt sista stopp innan vi skulle komma fram till vårt mål - Menton vid Medelhavets stränder. Återigen hittade jag snabbt mitt tempo och tog mig upp mot byn som ligger ungefär halvvägs upp till Col Saint Martin som skulle bli vår första utmaning sista dagen.
Den sista dagen för den här gången i Alperna var helt fantastisk. Varmt, inga vindar och tre riktigt fina klättringar - Col Saint Martin, Col de Turini och Col de Castillion. Den första klättringen - Col Saint Martin var ytterligare en klättring för mig. Jag sa åt mig själv att jag skulle försöka pusha mig själv lite och det gjorde jag. Det gjorde att jag var först upp till toppen! Det var en riktigt härlig känsla! Sen var det dags för utförskörningen ner till starten av klättringen upp till Col de Turini. Det var en tuff klättring men riktigt fin. Otroliga vägar, skogar och vyer. Helt magiskt! När jag började närma mig toppen började jag bli lite känslosam. Det här var den sista riktigt tuffa klättringen för veckan och jag kände att jag fortfarande kunde pusha mig ganska hårt även om jag samtidigt började känna mig lite utmattad. När jag kom upp till toppen var det återigen dags för lite bilder innan utförskörningen till veckans sista fika-break i Sospel.
När vi alla hade återsamlats i Sospel körde vi tillsammans sista biten över Col du Castillion och ner till Menton. Linda och en av våra fantastiska guider för veckan höll farten och en bit upp i klättringen ropades det bakifrån gruppen att de skulle sänka farten. Det gjorde mig stolt! Både jag själv och Linda överträffade verkligen oss själva under veckan! Att kunna köra upp för så tuffa klättringar, upp på så höga höjder, återhämta och sen göra samma sak sju dagar i rad gav verkligen en ordentlig boost för självförtroendet! Väl framme i Menton blev det bad i Medelhavets otroligt salta vatten, följt av en drink och en rejäl Banana Split vid stadens strandpromenad. Så avslutade vi denna fantastiska resa! Vi kommer helt klart att göra om det nån gång i framtiden! Men först, två veckor på Gran Canaria i september. Då ska det klättras i massor och förhoppningsvis blir både jag och Linda ännu starkare efter det!
Jag hittade snabbt en fin rytm, precis som jag gjort uppför såväl Col du Galibier, Col d'Izoard och Col de Vars. Otroligt härlig känsla att bara kunna ligga och pumpa kilometer för kilometer. Klättringen upp till Col de la Bonette är nästan 2,5 mil och brantast är sista kilometern upp till toppen där fransmännen byggt en extra väg som precis klättrar upp över 2 800 meter. Första 20 kilometrarna var förutsättningarna helt perfekta. Lagom varmt och lagom svaga vindar. De sista fem kilometrarna kände jag att det började bli lite kyligt och vindarna börjar bli lite kallare men det är ju inte så konstigt när man kommer upp över 2 500 meters höjd. När det var knappt 3 kilometer kvar till toppen planade vägen ut lite så där passade jag på att dra på mig vind- och regnjackan för att se till att behålla värmen väl uppe på toppen. Erfarenheterna från Teide i vintras och Col du Galibier tidigare i veckan sade mig att det skulle vara ett bra drag för att inte bli kall när jag var där uppe och njöt av utsikten. Utsikten där uppifrån är verkligen helt fantastisk! Det känns som man kan se hela alperna där uppe. Galet fina vyer! Bilderna nedan visar några smakprov.
Efter att ha tagit lite bilder så var det dags att ta sig an den sex mil långa utförskörningen - och vilken utförskörning det var. Svepande fina vägar som gjorde att man kunde få upp härliga hastigheter, vackra vyer så långt ögat kunde nå. Det var så jag var tvungen att stanna flera gånger och ta ytterligare lite bilder. Efter ungefär 2,5 mil var det dags för stopp för att käka lunch. När vi satt där på restaurangen så kom veckans enda riktiga alpregnväder. Det var ett riktigt tropiskt regnväder som varade i ungefär 20 minuter. Sen kom solen fram igen och började torka upp gatorna. Innan det var dags att dra vidare fångade vi upp de som fortfarande var kvar uppe på Col de la Bonette. När alla väl var framme fick vi höra att det varit en riktigt extrem hagelskur och åska längre upp i utförskörningen. Tack och lov att det inte kom tidigare under dagen!
Jag fick sällskap av tre andra killar i gänget och vi satte av utför på inledningsvis lite fuktiga vägar. Snabbt torkade det dock upp och vi kunde börja trycka på. Det var fantastiskt kul, men samtidigt lite skrämmande. Bitvis låg vi och pumpade i 50-60 kilometer i timmen, bitvis ännu fortare. Man fick en liten känsla av hur det måste vara för proffsen när de pumpar på utför.
Med dryga milen kvar var det dags för dagens sista klättring upp till Valdeblore - vårt sista stopp innan vi skulle komma fram till vårt mål - Menton vid Medelhavets stränder. Återigen hittade jag snabbt mitt tempo och tog mig upp mot byn som ligger ungefär halvvägs upp till Col Saint Martin som skulle bli vår första utmaning sista dagen.
Den sista dagen för den här gången i Alperna var helt fantastisk. Varmt, inga vindar och tre riktigt fina klättringar - Col Saint Martin, Col de Turini och Col de Castillion. Den första klättringen - Col Saint Martin var ytterligare en klättring för mig. Jag sa åt mig själv att jag skulle försöka pusha mig själv lite och det gjorde jag. Det gjorde att jag var först upp till toppen! Det var en riktigt härlig känsla! Sen var det dags för utförskörningen ner till starten av klättringen upp till Col de Turini. Det var en tuff klättring men riktigt fin. Otroliga vägar, skogar och vyer. Helt magiskt! När jag började närma mig toppen började jag bli lite känslosam. Det här var den sista riktigt tuffa klättringen för veckan och jag kände att jag fortfarande kunde pusha mig ganska hårt även om jag samtidigt började känna mig lite utmattad. När jag kom upp till toppen var det återigen dags för lite bilder innan utförskörningen till veckans sista fika-break i Sospel.
När vi alla hade återsamlats i Sospel körde vi tillsammans sista biten över Col du Castillion och ner till Menton. Linda och en av våra fantastiska guider för veckan höll farten och en bit upp i klättringen ropades det bakifrån gruppen att de skulle sänka farten. Det gjorde mig stolt! Både jag själv och Linda överträffade verkligen oss själva under veckan! Att kunna köra upp för så tuffa klättringar, upp på så höga höjder, återhämta och sen göra samma sak sju dagar i rad gav verkligen en ordentlig boost för självförtroendet! Väl framme i Menton blev det bad i Medelhavets otroligt salta vatten, följt av en drink och en rejäl Banana Split vid stadens strandpromenad. Så avslutade vi denna fantastiska resa! Vi kommer helt klart att göra om det nån gång i framtiden! Men först, två veckor på Gran Canaria i september. Då ska det klättras i massor och förhoppningsvis blir både jag och Linda ännu starkare efter det!
- - -
It has been a little more than a week since we came home from the alps and I've started to get some distance from the amazing experience it was to ride through the Alps on my bike. Day 6 started with the climb up to the highest point of the week - Col de la Bonette with its 2 802 meters over sea level. The forecasts were mixed so the wind- and rain jacket went with me in my jersey.
I quickly found a nice rhytm, just like I did up the Col du Galibier, Col d'Izoard and Col de Vars. It's an incredible feeling to be able to just pedal kilometer by kilometer up a mountain. The climb up to Col de la Bonette is almost 25 kilometers and the steepest part is the last kilometer up to the top where the French has built an extra road that climbs just above 2 800 meters. The first 20 kilometers, the prerequisits were perfect. Not to cold, not to hot and not to hard winds. The last 5 kilometers I started feeling that it was a bit chilly and the winds turned a bit cooler but of course that's normal when you get up above 2 500 meters above sea level. When it was about 3 kilometers left to the top the way flattened out a bit and I put on my wind- and rain jacket to make sure to keep warm at the top. My experience from Teide last winter and Col du Galibier earlier during the week told me that would be a good move not to get cold while enjoying the view on the top. The view from the top is really amazing! It feels like you can see everything of the Alps up there. Incredibly nice views. The pictures below shows some samples.
After taking some pictures, the 60 kilometer long descent started and what a descent it was. Nice sweeping roads that made it possible to enjoy some really nice speeds, incredible views as long as the eye could see. I had to stop a few times and take some additional pictures. After about 25 kilometers it was time for lunch. When we were sitting on the restaurant the only real alps rain weather came. It was a real tropic rain that lasted for about 20 minutes. Then the sun came out again and started to dry up the streets. Before it was time to go on, we waited for the last few people who ramained up on Col de la Bonette. When all got to us, we got to hear that there had been a real thunderstorm up on the mountain. Thanks God that did not come earlier during the day.
I joined three other guys and we took of downhill on roads that was initially a bit wet. Quickly it dried up though, and we could start pushing. It was incredibly fun, but at the same time a bit scary. In some parts of the descent we gained speeds up to 50-60 kilometers an hour, sometimes even higher. We got some feeling for how it must be for the pro's when they push on downhill.
With about 10 kilometers to go it was time for the last climb up to Valdeblore - our last stop before we would arrive at our goal - Menton by the beaches of the Mediterranian sea. Again, I quickly found my pace and made my way half way up to Col Saint Martin that would be the first challenge on our last day.
The last day for this time in the alps was simply amazing. Hot, no winds and three really nice climbs - Col Saint Martin, Col de Turini and Col de Castillion. The first climb - Col Saint Martin was again MY climb. I said to myself that I would try to push myself a little bit and so I did. That made me be the first one up! That was a nice feeling! Then it was time for the descent down to the start of the climb up to Col de Turini. This was a tough climb but a really beautiful one. Really amazing roads, forests and views. Simply incredible! Closing in on the top I god a bit emotional. This was the last really tough climb of the week and I still felt I could push quite hard even if I at the same time felt that I started to be a bit exhausted. Arriving at the top it was again time for some pictures before starting the descent down to the last fika break of the week in Sospel.
When we had gathered everyone in Sospel we rode together the last part over Col de Castillion and down to Menton. Linda and one of our amazing guides for the week kept pace and a bit up the climb people in the back started shouting to lower the pace. That made me proud! Both me and Linda really proved to ourselves what we were capable of during this week. To be able to ride these tough climbs, up on so high altitudes, recover and then do the same thing over and over again for seven days really gave a real boost to our self esteem. When arriving in Menton we first took a bath in the waters of the Mediterranian sea, then I took a drink and a Banana Split by the beach walk in the city. This concluded this amazing journey! We will definitely do this again in the future! But first, two weeks on Gran Canaria in september. Then we will do a lot more climbing and hopefully both I and Linda will be even stronger after that!
- - -
