19:57:41
En riktigt bra cykelvecka och stigande formkurva
Den 11 september är det dags för Velothon Stockholm och det är otroligt skönt att känna att kroppen svarar riktigt bra på varenda körd mil just nu. Den här veckan inleddes med en vilodag, jobbet tar mer och mer fokus nu. Tisdagen däremot blev det 72 km tempokörning tillsammans med en f.d. kollega. Det gick riktigt bra! Pigga ben gav ett snitt på drygt 29 km/h. Nere vid Pålamalm, en bit söder om Tullinge blev det pers på en av de stigningar jag ofta satsar lite extra på. Efter den stigningen ligger en av mina farsträckor; 6,5 km ner mot Tungelsta där jag ofta brukar trycka på lite extra. Den här gången blev snitthastigheten på den sträckan 35,5 km/h. Med tanke på att det är en ganska kuperad sträcka med ett par riktigt tuffa klättringar så kändes det ruggigt bra.
I onsdags insåg jag att vi verkligen börjar närma oss hösten nu, mörkret föll på så himla fort. Det fick helt enkelt bli trainern. Jag gav mig på att köra upp mot Mont Ventoux. Det är helt uppenbart att jag inte är van vid att ligga på konstant hög belastning under längre tid. Körning utomhus ger verkligen en helt annan möjlighet till korta återhämtningar under pass, exempelvis när det är utförskörning. Några sådana möjligheter finns ju inte på trainern, och särskilt inte när man kör en stigning som Mont Ventoux. Samtidigt gick jag ut alldeles för hårt med en effekt på mellan 250 och 300 watt. Jag har lyckats gissa mig till att jag förmodligen har ett tröskelvärde (FTP) på typ 250 watt. Efter 25 km och med milen kvar till toppen var jag helt slut och benen bara skrek åt mig att sluta!
Hojen riggad i trainern!
Tordagen blev en ny långdag på jobbet följt av en mycket trevlig middag på en indisk restaurang - följaktligen vilodag igen. Det bäddade för mitt absolut bästa trainerpass på länge under fredagskvällen. Jag gav mig på ett maxpass uppför Col d'Eze. Det blev ett helt otroligt bra pass där jag verkligen körde slut på mig rejält. 16,4 km, drygt 500 klättrade meter och 295 watt i snitteffekt. Trots detta kände jag mig ändå hyfsat fräsch i kroppen efteråt. Jag har uppenbarligen ännu mer att ge.
Så blev det helg igen då och med tanke på fint väder gav jag mig på att köra långpass igen. Med tanke på fredagskvällen så trodde jag att jag skulle vara helt slut men benen svarade riktigt bra så det var bara att köra på. Jag började köra ner mot Södertälje och uppför en lång seg backe efter Viksbergs golfklubb stod jag på ordentligt och benen kändes riktigt fräscha. Blev dryga 25,2 km/h i snitt uppför den 5%-iga klättringen. Det är min näst bästa hittills någonsin där. En stund senare var det dags igen uppför en lång backe förbi Hall. Där snittade jag 28,2 km/h och det var också min näst bästa tid uppför den klättringen. Det tog dock inte slut där, det blev en ny andra bästa tid uppför Kagghamrabacken som också den är typ 5% i snitt men betydligt mer i de brantaste partierna. Det toppades med en tredje bästa tid uppför nästa långa sega backe vid Fullbromalm. Alla de här klättringarna är riktigt sega så det känns att formen är i ett stigande skede. Vid det här laget hade jag kört dryga 8 mil. En stund senare tog jag ett kort break i Nynäshamn för att sedan ta mig hemåt med vinden i ryggen. Totalt blev det nästan 19,5 mil och 28 km/h i snitt. Det är mitt längsta och faktiskt bästa träningspass hittills i år (Vätternrundan borträknad)!
Kort paus vid en strand i utkanterna av Nynäshamn.
Idag blev det en ny sväng på trainern med tanke på riktigt grått väder. Jag kände definitivt av gårdagens långpass när jag satte av upp mot Col du Glandon. Fick vika ner mig igen med milen kvar upp till toppen.
Annars har helgen gått åt till att fundera på vad mitt nästa steg är nu när det gäller utrustning. Jag känner att Nishikin jag kör på just nu är för liten för mig, jag slår i framhjulet med skorna ibland när jag ska svänga så jag kommer behöva en ny hoj framöver. Drömmen vore typ nånting i den här stilen. Den har verkligen allt man kan önska sig. Provkörde den när jag tog ett kortare break under långpasset och den kändes stört bra, förutom att jag är lite ovan vid 42 cm brett styre. Det jag kör på nu är 40 cm. Helt galet att så lite kan kännas så mycket. Får se vad som händer framöver.
Drömhojen för mig!
Kommentera inlägget här: