19:53:00
Årskrönika 2016
Så var ännu ett cykelår till ända. Vilket år 2016 blev, på alla sätt och vis! Jag avslutade 2015 med ett oerhört starkt självförtroende. Jag hade kört dryga 1 400 mil om jag räknar både ute- och inne-pass – ett oerhört högt satt mål som jag aldrig trodde att jag skulle kunna uppnå under ett år med tanke på att jag tidigare som mest kört strax över 1 100 mil under ett år när jag dessutom var singel och ägnade i stort sett heltid åt cykeln under sommarperioden. Under 2015 hade jag jobbat heltid och dessutom haft en fantastisk sambo som jag också spenderat en del tid med. Så, mycket vill ha mer. När jag började fundera på mål för 2016 så tänkte jag att jag ändå måste försöka göra ännu bättre ifrån mig – 1 500 körda mil blev målet.
Bara att börja köra då. Delmålet för januari blev 100 mil och dryga 3,2 mil om dagen. Starten blev kanske inte den mest optimala då jag började året med två vilodagar eftersom jag och Linda var med goda vänner uppe i fjällen och åkte skidor. I alla fall, den 3:e januari kom jag igång och körde och det blev pass runt 1,5 – 2,5 timme under den veckan, bland annat körde jag de legandariska Marmotte-klättringarna, Col du Glandon, Col du Telegraphé, Col du Galibier och så klart Alpe d’Huez. Den 9 januari blev det ett riktigt monsterpass då jag körde sista 12 milen på en av bergsetapperna från 2010 års Tour de France när Alberto Contador och Andy Schleck stångades om slutsegern, bland annat uppför Col du Tourmalet, denna legendariska klättring i Pyrenéerna. Det här passet tog mig nästa 7,5 timme. Kan inte annat än säga att det gjorde ont. En vecka senare gav jag mig på de första dryga 10 milen på en sträcka som vi nu spikat att vi ska köra under sommaren 2017 (fast motsatt riktning) – Nice – Genéve. Första passet blev upp till Col de la Bonette som enligt uppgift är en av Europas högst belägna asfaltvägar. Det tog dryga 6 timmar. Vi det här laget hade jag hämtat igen de båda vilodagarna i början av månaden och låg jag nästan 20 mil före plan. Innan månaden var slut hade jag krossat mitt mål och kört dryga 150 mil.
Februari blev en mer rimlig månad men jag tog mitt mål med marginal även då, jag landade på dryga 110 mil och målet var 100 även för februari. Mars blev en monstermånad där jag faktiskt körde pass varje dag, allt från 12 km bergstempo till dryga 15 mil utomhus när våren började göra sig påmind. Totalt blev det drygt 130 mil mot ett mål på 110. I april åkte jag på en rejäl förkylning och bommade för första gången under året mitt mål. Jag körde dryga 90 mil och hade ett mål på 120 mil. I maj hade jag hittat ett bra flyt och körde nästan 140 mil med ett mål på 130 mil.
I juni var det dags för Vätternrundan och det blev min näst bästa runda av de 10 rundor jag kört tack vare en oerhört bra grupp från She Rides. Vi rullade in på 9:29 med ett mål som från början var satt till 10. När vi rullade över mållinjen fick vi veta från gruppens ledare att de planerat för 9:30 eftersom gruppen bestod av en mix av sub 10-åkare och sub 9-åkare. Tjoho! Härlig känsla! Känslan veckan efter var dock inte lika skön då jag åkte på en ny förkylning. Oerhört ovan känsla. Jag brukar bli förkyld under vår eller höst, aldrig mitt under sommaren. Kanske var jag lite för svalt klädd under Vättern – vad vet jag. I alla fall, det innebar att jag bommade månadsmålet igen, dock bara med knappa 4 mil. Jag körde totalt typ 136 mil med ett mål på 140 mil.
I juli var det dags för semester från jobbet och vi började månaden med några dagar på Öland tillsammans med goda vänner innan det bar av till Gran Canaria för körning i vid det här laget väl bekant terräng. Det var en vecka som präglades av stark sol, höga temperaturer, härliga klättringar och solkräm blandat med svett i ögonen. Ändå vill jag nog säga att det var den i särklass bästa cykelvecka jag någonsin haft. Under veckan körde vi drygt 52 mil och klättrade drygt 11 000 meter. Veckan hade ett par höjdpunkter. Dels att köra utanför det smått legendariska Tauro-passet med ett gäng riktigt fina serpentiner, dels Pico de la Nieves som är Gran Canarias högsta punkt. Utsikten därifrån ut mot Teneriffa där Teide sticker upp som en bergstopp ur molnen är svårslagen. Väl hemma från Gran Canaria blev det ett antal riktiga långpass vilket innebar att jag krossade även julis mål på 150 mil och även toppade mitt tidigare juli-rekord på 227 mil. Jag slutade på 228 mil.
Magiska serpentiner på Gran Canaria.
Augusti bjöd också på en målkross då jag körde dryga 180 mil mot målet på 150. När vi kom in i september var det dags för årets andra stora händelse – Velothon Stockholm – 15 mil med start i Rålambshovsparken, ner till Nynäshamn och tillbaka upp till stan. Jag körde med ett gäng riktigt sköna och inbitna killar som dock inte hade kört lika mycket som jag. Det gjorde att det blev en skön tur där jag kunde göra en hel del av dragjobbet och bidra mycket till gruppen. Det kändes bra, ända tills det var ett par mil kvar. Då började gruppen bli väldigt trött och det var svårt att hålla ihop. Efter en dragning märkte jag att jag fått en lucka. Där och då valde jag att ta beslutet att dra på och köra allt jag hade in i mål. Jag rullade in på 4:45 vilket var en kvart bättre än vår målsättning på 5 timmar. Det var en skön känsla när jag fick se att alla utom en person från gruppen klarade målet. Resten av september präglades av allt från kortpass till ett av årets längsta träningspass på 18 mil. Totalt landade jag på dryga 140 mil mot målet som var just 140 mil.
Oktober och november var månader när jag landade nästan exakt på mål. I oktober hade jag siktet inställt på att köra 130 mil, det blev 134. I november landade jag något under mål, 117 mil mot mål på 120. Det berodde dock i mångt och mycket på att vi lade en hel del tid på att förbereda vår flytt från Farsta till en helt nybyggd lägenhet i Hässelby Strand i slutet på månaden.
I december var det dags för årets andra cykelresa, den här gången till Teneriffa. Vi landade den 13:e december och körde första passet dagen efter och fick direkt erfara de temperaturskillnader som kan vara på Teneriffa. När vi kom upp till Vilaflor på typ 1 400 meters höjd kändes det som temperaturen sjönk typ 10 grader från hur det var vid kusten. Dag 2 när vi tog oss an klättringen upp till legendariska Teide var det lite bättre men det blev ordentligt svalt när vi var på väg ner genom molnen. Veckans köldknäpp var sista dagen när vi var på väg ner från Teides nationalpark efter att ha varit uppe där igen. Då kändes det som det var nära nollan på väg utför. Det var först när vi kom ner under 300 meters höjd som det kändes som vi började tina. På vägen ner dit hade både den ena och den andra kroppsdelen domnat av. Väl tillbaka på hemmaplan igen blev det några vilodagar, bland annat för julfirande i Åtvidaberg hos mina föräldrar. Sen blev det en slutforcering med ett antal längre pass på trainern och, tro det eller ej, två utepass den 30 och den 31 december då temperaturen kämpade sig upp mot 5-10 grader. Helt galet för att vara Sverige den tiden på året men jag är inte förvånad med tanke på hur klimatet förändrats de senaste 15-20 åren. Totalt landade jag på dryga 110 mil för december och det var precis det som var mitt mål.
Totalt för året uppnådde jag en svårslagen nivå på 1 687 körda mil. När vi nu tar oss an 2017 har jag ett huvudsakligt mål i sikte och det är Drömcykelresan då jag och Linda ska köra från Genéve till Nice i sällskap av andra cykelentusiaster. Det kommer att ta oss över ett antal legendariska Tour de France-klättringar som Col du Telegraphé, Col du Galibier, Col d’Izoard och Col de Vars. Det har fått mig att göra det som väldigt många andra som sysslar med landsvägscykel verkar göra just nu, nämligen att lägga om fokus från mil till att fokusera mer på effekt. Någon gång under året kommer det bli inköp av effektmätare för att kunna mäta exakt vad jag får ut under mina träningspass. Jag kommer även sikta på att köra kortare men intensivare pass. Det kommer ge mindre antal körda mil men förhoppningsvis starkare ben när vi närmar oss juli då Drömcykelresan går av stapeln.
