23:28:00
Teneriffa 2016 dag 6: Teide igen - en annan väg
Så var sista cykeldagen för den här gången på Teneriffa till ända. Vi lämnade Los Christianos runt halv 9 och satte av österut i morgontrafiken. Målet var El Médano där vi sedan skulle ta oss upp i bergen mot Granadillo (drygt 650 m.ö.h.) och vidare mot numera välbesökta Vilaflor (knappt 1 400 m.ö.h.). Vi hade pratat om att göra ett nytt toppförsök upp till Teides krater för att sedan ta oss ned en annan väg för att sedan landa på västkusten igen men vi hade inte bestämt nånting med tanke på att väderprognoserna sagt att det skulle kunna bli både regnigt, kallt och blåsigt uppe i bergen. Efter den gångna veckans strapatser visste vi vad det kan betyda - rejäla köldslag på väg ner genom molnen.
Redan efter dryga milen hade det blivit en liten lucka mellan mig och Linda och det slutade med att vi kom ifrån varandra, jag körde rätt, Linda körde fel. Det var bara att ta upp luren och hoppas på att hon skulle se och höra att jag ringde. Ett samtal, två samtal. Först på det tredje hade hon uppfattat att luren ringde och att det var jag som ringde. Blev en skarp tillrättavisning och en stund senare var vi tillsammans igen och på väg ner mot flygplatsen som vi skulle köra runt innan vi kom fram till El Médano. På vägen kunde vi ana Teides topp där uppe på en till synes molnfri himmel. Väl framme i El Médano tog jag ett par ytterligare bilder och gjorde en liten kort film innan vi satte av uppför. Vägen upp mot Granadilla visade sig vara både dålig och brant och det är sällan en rolig kombination när man ska klättra. Som tur var visste vi att det skulle bli bättre ovan Granadilla.
Teide kan anas här mitt i bild.
Här var startpunkten för dagens klättring - strax innan El Médano.
När vi väl nått fram till Granadilla blev det den traditionsenliga fikan och vi blev kvar en stund då molnen blev allt tjockare och allt gråare där längre upp i bergen. Efter mycket vägande fram och tillbaka bestämde vi oss ändå till slut att chansa på att det skulle bli bättre längre upp - vi fortsätte uppåt. Strax efter att vi tagit oss ur Granadilla delade vi upp oss, jag körde mitt race och Linda sitt. För min del blev det en av de bättre klättringar jag gjort. Jag förbättrade min tid på de 13 kilometrarna och 800 höjdmetrarna från gårdagen med cirka fem minuter. Väl framme i Vilaflor var det faktiskt helt okej temperaturmässigt men det märktes att molnen trycktes mer och mer upp i bergen så ett nytt toppförsök kändes långt borta. Ett par som kommit fram till Vilaflor strax innan oss och satt och åt när vi kom valde dock att fortsätta uppåt så till slut tog vi beslutet att göra det också.
Sagt och gjort, återigen delade vi upp oss med förbehållet att jag skulle vända ner om jag kände att det spårade ur på något sätt, exempelvis om det började ösa ner regn eller om temperaturen sjönk alldeles för mycket. Det slutade med att det blev hela vägen upp till El Retamar på drygt 2 100 meters höjd för det kändes bra hela vägen. Temperaturen sjönk absolut men det kändes inte som att det var så farligt. Några minuter efter mig kom Linda också fram. Vi tog några bilder och satte sedan av ner i kratern mot vår tänkta nedförskörning via Chio och vidare ner längst med västkusten. Det var nog veckans sämsta beslut. Jag visste att den vägen skulle vara dålig efter att ha läst på om den men att den skulle vara så dålig som den var kunde jag aldrig föreställa mig. Redan efter nån kilometer på den knottriga, håliga asfalten bestämde vi oss för att vända tillbaka och köra samma väg ner igen. Det innebar dock att det blev klättring igen från knappa 2 000 meters höjd upp till de dryga 2 100 meter där El Retamar ligger.
Väl framme vid gränsen till nationalparken som omger Teide.
Nöjd kille!
Därefter började veckans värsta helvete! Att ta sig ner från El Retamar i de tätaste av regnmoln visade sig vara en riktig mardröm. Det var kallt, det blev så klart blåsigt av hastigheterna vi körde utför i och stundvis kom det ett och annat regnstänk. När vi kom tillbaka ner till Vilaflor var vi båda helt stelfrusna. Det fick bli kaffe och te. Dessutom hade caféet där vi stannat till varit förutseende och införskaffat en (typ) infravärmare som de ställt mitt i lokalen. Den var välbesökt både av oss och andra cyklister idag, särskilt under de förutsättningar som rådde. En norska som kommit fram till Vilaflor strax innan oss tog det så långt att hon beställde en taxi därifrån för att slippa utförskörningen. För ett ögonblick övervägde vi att göra samma sak men till slut valde vi ändå att fortsätta utförskörningen ner mot Arona och vidare ner till Los Christianos för att sedan ta oss längs kusten bort till Costa Adeje och Free Motions outlet där vi lämnade tillbaka cyklarna för den här gången.
Totalt sett är helhetsintrycket av den här veckan lite tudelat. Vädret här nere var inte alls vad vi hade hoppats på. Kylan, vindarna och nederbörden uppe i bergen var en rejäl besvikelse. Det är ingen tvekan om att det var betydligt bättre på Gran Canaria när vi var där vid nästan exakt samma tidpunkt förra året. Kanske har jag en annan känsla efter att ha sovit på saken, vi får se. Vi klarade i alla fall av nån sorts outtalat mål att slå vår vecka på Gran Canaria i somras. Då blev det ungefär 52 mil och dryga 11 000 klättrade höjdmetrar. Nu blev det till slut nästan 55 mil och 12 840 klättrade höjdmetrar. Det bådar helt klart gott inför nästa sommars strapats genom Alperna då vi ska ta oss an typ 68 mil och drygt 15 000 höjdmetrar över klassiska Tour de France-marker. Bland annat så ska vi ta oss över Col du Telegraphé, Col du Vars, Col d’Izoard och Col du Galibier, för att inte tala om Col de la Bonette som stoltserar med (enligt uppgift) en av Europas högst belägna asfaltvägar. Det ser jag verkligen fram emot. Over and out för den här gången!
Tack för den här gången Teneriffa! :)