jkindholm.blogg.se

Idag hade vi tänkt att vi skulle försöka hålla oss på den södra sidan av ön och utforska vägarna österut mot San Miguel och Granadilla. En liten djävul i mitt huvud sade mig att det vore coolt att köra upp till Vilaflor samma väg som vi kört ner i kylan första dagen.

Första anhalten för dagen skulle dock bli Arona igen och mitt mål var inställt på att försöka slå vår tidigare tid upp dit. Jag lämnade Linda bakom mig och satte av uppåt. Upp till La Camella efter cirka 4 km var det inga problem alls. Enligt datorn låg jag typ fem minuter före min tidigare tid där. Efter att jag svängt av upp mot Arona blev det dock tyngre. Dessutom hade jag inte längre koll på hur jag låg till mot min tidigare tid vilket jag haft de första fyra kilometrarna. Bara att stå på så gott jag kunde och hoppas på det bästa helt enkelt. Väl framme i Arona väntade jag in Linda som dök upp nästan 10 minuter efter mig. Det borde ju innebära att jag låg bra till hann jag tänka innan vi stannade till för att ta dagens första fika. 

Därefter satte vi av vidare upp mot La Escalona på nästan 1 000 meters höjd. Samma sak här, jag körde på själv igenom de fantastiskt fina svepande serpentiner som tar oss vidare upp i bergen. Väl framme behövde jag inte vänta riktigt lika länge på Linda. Hon är verkligen som en dieselmotor när hon väl kommer igång. Vi drog vidare ner mot San Miguel på vägar som lämnar en del att önska när det gäller underlaget men de väger upp med oerhört vackra vyer ner mot öns sydkust. Vi körde bara rakt igenom San Miguel och vidare mot Granadilla. Samma sak här, halvbra böljande vägar som inte bjuder till särskilt mycket, varken när det gäller underlag eller klättringar.

Fin utsikt från La Escalona på nästan 1000 meters höjd innan vi begav oss nedåt igen.

Min fina (hyr)-Pinarello blickar uppåt mot nya höjder.

Väl framme i Granadilla tittade vi upp mot bergen och det såg uppenbarligen mindre bra ut. Stora tjocka mörkgråa moln tornade upp sig och det såg verkligen ut som att det skulle kunna komma en hel del regn där uppe i bergen. Dock var det sol där vi var så vi hade en liten förhoppning att vädret skulle bli bättre under klättringen så vi bestämde oss för att köra på.

Vilken klättring!! Kraft- och lutningsmässigt kändes det verkligen som det här var den absolut bästa, eller åtminstone finaste klättringen hittills på Teneriffa. Kanske berodde det på att jag fick sällskap av en tysk herre som hakade på men som inte riktigt var så stark som jag så jag kunde åka och slappna av och ändå känna att jag nästan drog ifrån honom. Vi åkte i alla fall och pratade om både det ena och det andra hela vägen upp. Linda körde också på bra. Jag behövde inte vänta länge uppe i Vilaflor innan hon kom fram. Där tog vi en liten fika igen innan vi tog oss an den nästan 2,5 mil långa utförskörningen ner till Los Christianos igen. Totalt blev det inte så långt, ”bara” cirka 67 km men det blev ändå dryga 1 800 klättrade meter. Inget pers upp till La Escalona som jag hoppats på. Det är uppenbarligen så att benen börjar ta stryk nu. Imorgon siktar vi på att ta oss upp till El Retamar på 2100 meters höjd igen för att sedan köra en annan av de tre vägar som finns ner från nationalparken runt Teide. Om vi lyckas är upp till vädret att avgöra. Det ska enligt uppgift bli rejält kyligt där uppe med temperaturer ner mot nollan. Oavsett hur det blir så är det imorgon dags att lämna tillbaka cyklarna för den här gången. Helt galet vad veckorna går snabbt. Summering av veckan och helhetsintryck kommer helt enkelt imorgon.

Fin utsikt från San Miguel på väg mot Granadilla.