jkindholm.blogg.se

Den här första cykeldagen påbörjades med promenad från hotellet i Arguineguin till Free Motions filial som är relativt nyöppnad. Den fanns inte när vi var här i december förra året. Jag passade på att köpa två(!) nya set cykelkläder - Free Motion så klart. Riktigt snygga grejer enligt mig. Återstår att se om det även är kvalitet.

När väl cyklarna hämtats ut och kläderna åkt på bar det iväg österut från Arguineguin. Vi började med en lätt uppvärmningssträcka bort till Playa de Inglés där vägen upp mot dagens första mål börjar - Ayacata, via Fataga. Vädret var fullkomligt magiskt, 25 grader och stekande stol är nog en lätt underdrift. Kändes bitvis som temperaturen gled upp över 30-sträcket. Givetvis hade vi riggat med dubbla vattenflaskor. Vi insåg tidigt att det skulle komma väl till användning på dagens pass.

Klättringen upp till Ayacata bjöd inte på några överraskningar. Precis på väg ut ur Playa de Inglés körde vi dock ikapp ett par Italienare(?) som körde strax före oss hela vägen upp till Fataga på dryga 600 meters höjd. Där tog jag och Linda dagens första break efter dryga 3 mil medan Italienarna drog vidare. Efter en Magnum och en halv Cola-flaska (efter att älskling slagit omkull den :)) bar det av vidare upp mot San Bartolóme de Tirajana på drygt 900 meters höjd innan slutforceringen upp mot Ayacata sattes in. Så här långt inga större problem, varken med värmen eller benen.

Efter Ayacata hade vi planerat att dra västerut, ut mot La Aldea de San Nicolas, nära Gran Canarias västkust, så, sagt och gjort, efter ytterligare en Magnum och en burk Cola påbörjade vi en kort klättring upp mot dagens högsta punkt strax sydväst om Ayacata. Utsikten där uppe från drygt 1400 meters höjd var magisk. Vi såg hela vägen över till Teneriffa och dess stolthet Tejde, som sticker upp drygt 3700(!) meter upp i luften. (Dit kanske vi måste åka nån gång också.) :) Här, typ 2 km upp från Ayacata, åkte vi på ett litet bakslag när Linda frågade mig om jag tagit med vår fikadagskassa. Det visade sig att påsen med denna åkt i soporna i Ayacata tillsammans med tomma Cola-burkar och glasspapper, bara för Linda att vända hojen och köra ner och hämta dem. När det var avklarat drog vi vidare ner mot La Aldea.

Jag hade förväntat mig en fin utförskörning i högt (men säkert) tempo. Tji fick jag! Vägen ner mellan Ayacata och La Aldea via El Carrizal visade sig vara katastrofalt dålig, förmodligen ännu sämre än vägen mellan Ayacata och serpentinerna norr om Mogán som vi sedan tidigare vet är ganska kass! Vi kunde inte alls hålla någon vidare hastighet alls förrän vi kom ut på GC-210:an igen vilket är vägen från Tejeda ner till La Aldea. Fortfarande fanns det dock avsnitt som var riktigt usla där vi var tvungna att sänka hastigheten till runt 10-15 km/h(!) för att inte riskera att köra sönder hojarna (eller oss själva). 

Väl nere i La Aldea började vi leta efter skyltar mot Mogán vilket vi bestämt oss för skulle bli vårt sista mål innan hemfärd till hotellet. Tur var väl det för det visade sig att dagens värsta stigning fortfarande låg framför oss. Det började direkt efter La Aldea med en rejäl uppförsbacke. Najs prövning tänkte jag först men ändrade mig när jag insåg att den lutning den hade (drygt 10% med peakar upp mot 20%) skulle stå sig ytterligare 500 höjdmeter upp till knappa 700 meters höjd. Jag började trampa på och lämnade Linda bakom mig. När jag kom upp på knappa 500 meters höjd stannade jag för att jag helt enkelt var helt slut i benen. Det måste sätta sina spår även på Lindas dieselmotor tänkte jag. Totalt hade vi nu kört cirka 80 km. Min tanke var att vänta in Linda för att sedan dra vidare upp mot slutmålet som nu var inom synhåll. När Linda väl kom ifatt var hon också helt slut och beslutade sig för att helt enkelt kliva av och gå sista biten upp. Jag klandrar henne inte för det var i särklass den värsta stigning jag kört hittills som landsvägscyklist. (No wonder Tinkoff was there last winter!) :) Till slut lyckades jag ta mig upp till toppen på stigningen. Där fick jag en ny överraskning och ett smakprov på Gran Canarias skiftande väderförhållanden. Det var på riktigt halv storm där uppe. Vindarna ven rejält i såväl vägskyltar som växter där uppe. Jag lyckades hitta lite skydd i en busskur tills Linda kom gående uppför backen efter typ 10-15 minuter.

När vi var tillsammans igen bar det av utför igen, ner mot Mogán, på betydligt bättre vägar än vi varit med om de senaste 2-3 milen. Ett par oväntade stigningar och härliga fina utförskörningar senare gjorde vi dagens sista stopp för glass och Cola på en charmig restaurang strax norr om Mogán. Väl klara med det påbörjade vi slutforceringen ner mot Puerto de Mogán och vidare via Tauro och Puerto Rico, hem. Totalt blev det typ 7,5 timmar på cykeln med ett avstånd på dryga 12 mil och över 3 000(!) höjdmeter! Det kändes ganska välförtjänt med en påse chips och en cider på balkongen i månljuset med tanke på vätske-, kalori- och saltmängderna som gått åt i värmen under dagen.