23:41:00
Vilopass på "hemmaplan"
Tänk, i morse vaknade jag med en jättekonstig känsla i benen som jag inte haft sen jag vet inte när - jag tror känslan kallas träningsvärk! Ja, faktum är att jag knappt minns hur det ordet stavas längre. Det har blivit så många pass, så många timmar och så många mil på cykeln de senaste två-tre åren att träningsvärk inte funnits på världskartan. Känslan är dock så himla skön! Den bevisar att nånting har saknats under alla de där passen - nämligen pass där jag utmanar kroppen lite extra och pressar mig - på riktigt. Det gjorde jag igår och det gav precis den effekt jag ville ha - underbart!
Givetvis stoppade gårdagen mig inte från att köra ett nytt pass idag även om det blev ett ganska mycket lugnare pass än igår. Tillsammans med min suveräna sambo Linda så tog jag mig an Kinnekulle precis vid Vänern - en stigning på dryga 200 meter och runt 7% lutning i snitt. Även om den inte kommer i närheten av de stigningar vi körde på Gran Canaria så sög den ändå i benen och väl uppe på toppen bjöds det på fina vyer. På väg nerför igen blev det ett nytt hastighetsrekord på nästan 70 km/h. Så fort har jag inte kört sen jag körde nerför den höjd där Elofsson-backen utanför Umeå finns för typ fyra år sedan. (Det är för övrigt nte ofta man kör om en bil men det hände idag när jag kom ikapp en bil med husvagn efter som försiktigt tog sig nerför backen.) :)
Efter en seg uppförskörning precis när vi kommit ner från Kinnekulle bjöd resten av hemvägen på riktigt fina förhållanden - värmande sol, lätt medvind och hastigheter på i snitt runt 30 km/h med Linda som draglok. Totalt landade vi på dryga 81 km. :) Blir ett kortare inlägg idag men passar på att avslutningsvis bjuda på ett par fina bilder från dagens höjdpunkt - Kinnekulle.
Vänern skymtar mellan träden och i förgrunden ett kors som rests av Svarta Örns Orden, 1946.
Jag, precis innan årets nya hastighetsrekord på knappa 70 km/h nerför Kinnekulle. Vänern i bakgrunden.