20:14:00
Dag 11: Mortirolo + Gavia
Efter att ha anlänt till Bormio kvällen innan var vår plan att köra Passo dello Stelvio x 2, först upp till Umbrail-passet och ner i Schweiz och sen upp till toppen från Prato-hållet. Vi drog iväg strax innan halv 10 och mötes ganska omgående av avspärrningar! Det visade sig att det varit ett jordskred under morgonen eller natten och vägen var därför avstängd från det hållet. Vi utvärderade om vi skulle trotsa avspärrningarna som vissa andra cyklister verkade ha gjort och tänkte göra eller om vi skulle köra en annan sträcka. Vi landade till slut i att köra ner mot Mortirolo-klättringen en bit ner i dalen söder om Bormio istället.
Efter nästan 30 km utförskörning kom vi fram till Mazzo di Valtellina där den mest kända Mortirolo-klättringen börjar. Här valde vi att köra på var sitt håll trots att den här klättringen också är känd som en av de brantare och tuffare i världen. Enligt ryktet fruktad även av proffsen som kör Giro d'Italia.
Jag hittade återigen en fin rytm tidigt i klättringen och jag kände att jag kunde trycka på mer eller mindre hela vägen upp. Efter de första 20(?) serpentinerna möttes vi av monumentet efter Pantani som helt klart väcker en hel del känslor. Hans öde är verkligen hemskt! Samtidigt motiverade det till att köra på upp mot toppen på den här beryktade klättringen! Jag lyckades ta mig upp för de dryga 11 kilometrarna med en snittlutning på typ 11% på strax under 1 timme och 20 minuter. Känslan när man kommer upp och ser Passo Mortirolo-skylten är verkligen svår att beskriva!
Planen från allra första början var nu att fortsätta utför andra sidan av Mortirolo-passet och köra Passo Gavia och sedan tillbaka ner till Bormio. Med lite tur i oturen så hade vi dock snappat upp att även Gavia-passet sannolikt var avstängt från det hållet, också på grund av ett jordskred så istället så valde vi att köra tillbaka samma väg ner och sedan tillbaka uppför dalen till Bormio.
En bit upp i klättringen så valde vi att stanna och ta den glass och fylla på vätskedepåerna. Det visade sig vara ett mindre bra drag då stället vi stannade på inte tog kort. Därmed fick Linda försöka jaga rätt på en bankomat. När hon väl gjort det visade sig att hennes kort inte fungerade. Därmed fick hon köra tillbaka de dryga 2 kilometrarna till mig för att köra tillbaka till automaten och testa mitt kort. Det gick, som tur var!
Efter en viss frustration över det här kunde vi ta oss de sista kilometrarna tillbaka upp till Bormio. Där for djävulen i mig! Om vi nu sagt att vi ska köra Gavia, så ska vi väl passa på att göra det när vi har tid. Så, jag sa till Linda att vi nu har två alternativ, antingen åker vi tillbaka till hotellet eller så kör vi en fikapaus och sedan vidare upp mot Passo Gavia. Det blev det sistnämnda.
Gavia-klättringen var lång och seg men inte särskilt brant! Det gick riktigt bra! Dock oroade det mig att det byggdes upp rätt rejält mörka moln där upp emot toppen. Väl uppe så var det verkligen mörkgråa moln som låg över topparna runt omkring oss. När Linda anslöt några minuter senare så började det mycket riktigt att regna, och inte så lite. Det fullkomligt öste ner och dessutom kompletterades det med hagel, vilket var fullt förståeligt. Vi var ju ändå uppe på dryga 2 600 meters höjd.
Vi hade ställt oss under ett litet tak till en byggnad med ett litet fik/souvenirbutik där vid toppen och jag fick av någon anledning för mig att gå in där för att kolla om de hade en souvenir jag kunde köpa med mig innan vi skulle dra tillbaka ner igen. Kvinnan i "baren" frågade på knackig italiensk-engelska om vi skulle ner till Bormio. När jag sa att vi skulle det så log hon lite lätt och sa åt mig att det kanske var läge att vänta några minuter. När jag tittade ut igen så kunde jag inte annat än hålla med. Det regnade och haglade rätt rejält! Jag beställde en Cola och en Powerade och kvinnan i "baren" bjöd oss på var sin liten kakbit och bad oss sätta oss vid ett bord i närheten av en kamin där inne. Det var vi oerhört tacksamma för när vi en stund senare satte av utför igen efter att det värsta regnet avtagit!
Dagen avslutades dock med en ny utförskörning mestadels i regn, precis som när vi körde utför Cormet de Roselend för typ en vecka sen. Totalt blev det ändå en positiv upplevelse med dryga 13 mil och 3 300 höjdmeter klättring.